Ett fallfärdigt ruckel med inrasat tak, en övergiven hängmatta mellan två träd, en rostig flaggstång, ett torrdass med två fjölar.
En liten bild av Fullerö samfällighetsförenings mest svårtillgängliga hörn – vår egen ö Hovaren.
Hovaren är den lilla ö som ligger tätt intill den stora farleden i Västeråsfjärden, rakt ut från Ekbacken. Ön ägs till 90 procent av samfälligheten medan en liten strandremsa mot norr tillhör Västerås stad. På kanten av ön finns även en fyr som under förra året rustats upp av Sjöfartsverket och som visar fartyg, in till och ut från Västerås hamn.
Att ön är ogästvänlig och besvärlig att utforska, kunde föreningens ordförande och sekreterare konstatera under en vintrig skidexpedition ut över isen en kall och blåsig februaridag.
Vid stranden en vall av packis att halka sig igenom. Och därefter sten, sten, och åter sten för att komma upp på en platå på öns mitt.
Helt öde har ön dock inte alltid varit. Där finns resterna av ett hus med instörtat tak och ruttnade väggar, byggt enligt uppgift på karossen av en gammal buss eller liknande som någon släpat ut till ön över isen en gång i tiden. Gamla sängbottnar och ett kaminrör i väggen visar att huset använts för övernattning och på stranden har även den svenska flaggan en gång vajat i vinden och markerat mänsklig närvaro, från en idag rostig flaggstång dold av buskar.
Men även på senare år har folk letat sig upp på ön. En hängmatta som vajar mellan två träd och vindskydd av trasiga plastpresenningar visar på viss nutida aktivitet. Likaså en asp som bävern fällt.
Men vad ska nu denna lilla ö kunna användas till? En naturlig fråga som inställer sig. Stora stenbumlingar i vattnet och efter stranden gör det svårt att ta sig i land. Och på land ännu mer sten. Rucklet har gjort sitt och är sedan länge moget för rivning och uppeldning. Inget att bygga vidare på.
En barriär av is som spolats upp på stranden av vind och vågor visar att en brygga troligen skulle krossas redan första vintern.
Dock finns ett stycke slät mark på öns mitt som skulle kunna ge ön ett visst, nytt, framtida liv. Med fantasi och hårt arbete. Men till dess får ön fortsätta vara vad den är – en stenig ö med ett gistet dass och ett fallfärdigt ruckel moget för rivning.
Sekreteraren